Kan man ompröva en autismdiagnos?

Många får sina autismdiagnoser när de är barn eller mycket unga. Den senaste tiden har det varit flera fall där de som blivit diagnostiserade i unga år nu upplever sig som fria från de symptom som gett dem en diagnos och vill ha den omprövad. Att ha en diagnos kan hjälpa den som verkligen behöver få extra stöd i vardagen men för någon som inte har samma behov kan den istället vara ett hinder.

Vill man arbeta inom transport, säkerhetstjänst, polis, försvarsmakt eller räddningstjänst, och har ett neuropsykiatrisk funktionshinder, kan man behöva göra en individuell prövning och få ett särskilt intyg från läkare.

Svårt att få till en ny utredning

Att få en diagnos är komplicerat och kräver ofta att man gör en lång utredning där man tar hänsyn till många olika faktorer. Det är inte ovanligt att man, förutom att tala med den som utreds, också talar med föräldrar eller andra närstående.

Inom sjukvården har man vissa ekonomiska begränsningar som man behöver förhålla sig till. Dessa innebär att vissa ärenden inte får lika hög prioritet som andra. Många gånger anser den psykiatriska vården att det är mer akut att utreda någon som saknar diagnos och som är i behov av en för att få stöd än att göra tvärtom.

För omprövning - vänd dig till din vårdcentral

Vilken hjälp man får beror mycket på vilken region och vilket landsting man tillhör. Det första steget är att höra av dig till din vårdcentral och prata med dem en psykolog eller läkare där. Är du i kontakt med den psykiatriska vården, BUP eller liknande kan du prata med din terapeut eller kontaktperson där.

Det absolut snabbaste sätt att få hjälp med en omprövning är att vända sig till en privat utredare och betala för utredningen själv. Detta är mycket kostsamt och därför inte ett alternativ för många människor. Dock är det ibland det enda sättet att få hjälp när det handlar om en avskrivning.

En viktig diskussion kring överdiagnostisering

De senaste åren har det blossat upp en diskussion kring det som många menar är en överdiagnostisering av psykiska funktionshinder. Detta gäller i synnerhet autism, aspergers syndrom, ADD och ADHD.

En nyligen genomförd forskningsstudie på unga män diagnostiserade med Aspergers syndrom visar att 16% av gruppen, 5 år efter att de fått sin diagnos, inte längre uppfyller diagnoskriterierna.

Enligt Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för dem med neuropsykiatriska funktionshinder, växer inte funktionshindret bort. Däremot blir man med tiden bättre på att leva med det. 

Rätt hjälp till rätt person

Att sätta felaktiga diagnoser kan få stora konsekvenser. Unga personer i en identitetssökande fas kan bli låsta vid någon annans felaktiga bild av dem som personer. Att avsäga sig, och bli fri från, en felaktig diagnos kan vara svårt på så många fler sätt än bara rent praktiskt.

Felaktiga diagnoser leder dessutom till en urvattning av diagnosen och kan på lång sikt leda till att de som verkligen behöver hjälp inte får den assistans de har behov av. Vissa menar att man endast ska sätta en diagnos om det innebär stora svårigheter i vardagen och att diagnosen snarare ska grundas på vilka behov som finns än hur man uppfattas socialt.

Autistiska kvinnor är underdiagnostiserade

Samtidigt har det framkommit att kvinnor i större utsträckning än män är underdiagnostiserade när det kommer till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detta tror man dels beror på rådande könsnormer men också på att autism kan se annorlunda ut hos kvinnor än hos män.

Inblandning av lekmän

Privatpersoner utan vårdutbildning eller erfarenhet inom neuropsykiatriska funktionshinder har ingen anledning eller rätt att berätta för andra personer om deras psykiska hälsa eller tillstånd. Det är lätt hänt att man sätter sig in i ett ämne som engagerar en och frestas av att prata om en persons karaktär eller behov i förhållande till deras diagnos. Att göra det utan att blivit inbjuden till ett sådant samtal av personen som har npf-diagnoser är oförskämt och bör undvikas.